Private

Service

Jag kunde inte låta bli att reflektera över detta faktum och funderada lite på vad detta har för implikationer för mitt (och ditt) rådande civilstatus. Och på grund av att jag troligen lider av svårartad Aspergersyndrom så såg jag ju det hela genom mikroekonomiska glasögon. Och jag tror att ni potentiella kvinnor som läser detta inlägg kommer vara mycket nöjda med dem slutsatser som dras!

Singelmarknaden, konstaterade jag, har i mångt och mycket stora likheter med arbetsmarknaden och därför blir det också ganska lämpligt att analysera effekterna på singelmarknaden genom dessa modeller.

Det finns ett visst utbud (S) av karlar där ute samt, förhoppningsvis(!) en efterfrågan (D) på dem. Om det nu är så att antalet karlar gradvis kommer att öka så innebär det ett skifte nedåt i vårt diagram för den blå utbudskurvan (från S till S´), som alltså symboliserar utbudet av män. Det vill säga, ni kvinnor får fler män att välja på medan konkurrensen om er hårdnar. Detta kommer leda till en ny jämvikt på singelmarknaden (punkt b) där fler "hookar upp" och blir ett par. Men det mest intressanta är ändå att i denna nya jämvikt så är "priset" på män lägre än tidigare (p2 < p1)!

Det här är glada nyheter för er kvinnor! För vad är egentligen priset för att "anställa" en man in i ett förhållande. Jo, betänk vad som får vem som helst (och därför även rimligtvis en man) att ingå i ett förhållande. Visst är det på grund av att man tycker om den andre personen men detta måste specificeras (och troligtvis förenklas) en del. Säg att enbart dessa 4 komponenter får mig att tycka om en person

• snygghet

• snällhet

• ärlighet

• antal massager som ges bort per år (AM).

snygghet + snällhet + ärlighet + AM = Pris på män (P)

Dessa delar är alltså tillsammans "lönen" som en kvinna är tvungen att kunna betala för att få sin karl. Vad betyder då detta? Jo, när nu priset sakta går ner på män så kan ni kvinnor vara mindre ärliga än tidigare, ni kan vara elakare (mindre snällhet), och ni behöver inte ge bort lika många massager per år som ni tidigare var tvungna att ge för att fånga in en karl.  Ni har även möjligheten att lämna er snällhet, snygghet och antalet massager oförändrade och bara för att börja kunna ljuga så in åt helvete och fortfarande behålla samma "pris" på mannen.

Ärlighet och snällhet, vill jag tro, förblir nog oförändrade hos människor oavsett "pris" på partnern. Vad vi killar däremot bör inse är att vi får nog vänja oss vid att få mindre massager och mindre snygga partners. Därmed gäller även det motsatta för er kvinnor. Om ni inväntar erat förhållande till 2015 så kan ni räkna med att fånga in en både ärligare, snällare och snyggare kille!

En liknande sak inträffade häromdagen då jag såg en länk av min gamla klasskamrat L som numera är aktiv MUF:are. Här blev det dock inte någon tidsödande debatt på Facebook som tur var. Länken var ett pressklipp från MAX där de hävdar att, av hela den utlovade sänkningen av restaurangmomsen så kommer "...varje krona gå tillbaka till gästerna". Detta användes alltså som argument för att det skulle vara toppen med sänkt restaurangmoms.

För det första stör det mig oerhört att MAX försöker ge skenet av att hela momssänkningen på 13%-enheter kommer att gå till prissänkningar. Eftersom man vet att detta inte kommer att hända så skriver man inte ut det explicit men man, anser jag, försöker förleda läsaren att tro detta! Men okej, detta är ett bra PR-trick och egentligen ingenting man inte kunde förvänta sig av vilket företag som helst. Men det som besvärar mig är det rent felaktiga resonemanget (som även är rubriken!) att "hela momssänkningen går till kunderna" och hur man i sin iver att argumentera för sänkt restaurangmoms länkar till detta pressklipp utan att reflektera över dess potentiella sanningshalt.

Jag tänkte nu för den som är intresserad förklara varför detta uttalade från MAX är felaktigt. Risken finns att följade förklarning blir lite väl tekniskt. Men ni som just nu inte orkar sätta er in i denna teori kan hoppa till det stycke som börjar med ”Vilka har då tjänat mest på skattesänkningen?”. För er andra få tappra ska jag försöka vara så tydlig som jag bara kan. För att underlätta resonemanget så likställer vi momsskatten med en punktskatt. I ärlighetens namn inte ett 100-procentigt antagande men slutsatserna vi landar i blir desamma.

På den horisontella axeln i mitt hemmasnickrade diagram har vi såld kvantitet (Q), d.v.s. hur många måltider som säljs, och på den vertikala axeln priset (P) för en enskild måltid. I diagrammet visas en blå utbudskurva för MAX (S) och en röd efterfrågekurva från oss konsumenter (D). Lutningen på dessa kurvor symboliserar vår priskänslighet. Du ser att den röda kurvan lutar nedåt. Detta betyder då att vid ett lägre pris (P) så kommer vi att köpa fler måltider (Q). Ganska logiskt eller hur?

Utan någon skatt på restaurangbesök så möts utbud (S) och efterfrågan (D) vid punkt C i vårat diagram. Priset per måltid hade då varit på dess lägsta möjliga nivå och alla gemensamt gynnsamma transaktioner som folk velat göra skulle ske. Nu har vi ju dock en skatt på restaurangbesök. Priset/storleken för denna skatt är T, alltså höjden på den streckade fyrkanten. (Skulle vi ta TxQ1 så skulle vi få hela statens skatteintäkter från alla köpta måltider hos hamburgekjedan MAX). Med denna skatt så konsumeras nu Q1 antal måltider till priset P1 för konsumenterna och vi är nu i punkt A i diagrammet. Företagarna är i den motsvarade punkten på den blå linjen. Intäkterna per måltid för MAX är alltså P2 och vi konsumeter köper dem för P1. Prispåslaget är alltså lika stor som skatten (p1 - p0 = T)

Hursomhelst så har nu regeringen bestämt att denna skatt (T) bör sänkas! Det nya priset/storleken på skatten blir nu höjden av den vita rektangeln (T´) Vi får en prissänkning p2 för konsumenterna och producenterna börjar ju producera mer (från Q1 à Q2) så deras intäkter ökar till p3 per såld måltid. Nu befinner vi oss alltså sedermera i punkt B i diagrammet och antalet måltider som säljs är Q2. Således är dem totala skatteintäkterna T´ x Q2. Hur var det nu då med MAX löfte om att "hela momssänkningen går till kunderna"? Vi kan se att med den nya lägre skatten T´ (den vita rektangeln i diagrammet) så är det nya priset för att konsumera P2 (som tidigare var P1) och den nya intäkten per måltid för producenterna är P3 (som tidigare var P0).

Vilka har då tjänat mest på skattesänkningen? Som vi kan se i diagrammet så har producenterna fått ökade intäkter som motsvarar den orangea ytan medan konsumenterna har tjänat den gröna rutan på skattesänkningen. Dessa ytor, den gröna och orangea är, lite förenklat, den ökade nytta och de ”extra pengar” som konsumenterna respektive producenterna tjänat på att fler transaktioner/affärer utförs. Även kallat konsument- och producentöverskott. I vårat exempel så blir producentöverskottet mycket större än konsumentlöverskottet och detta  p.g.a antagandet att konsumenterna är mer priskänsliga än producenterna vilket verkar vara ett korrekt antagande (se nedan). Den lila rutan för den som är intresserad är transaktioner som aldrig blir av p.g.a. skatten. Denna triangel brukar på svenska kallas för välfärds- eller effektivitetsförlust. Så en observant person skulle alltså kunna hävda att sänkt restaurangmoms ökar välfärden och det får väll ändå i viss mån sägas vara korrekt.

Som vi kan se är det allstå inte upp till MAX att bestämma om "hela momssänkningen går till kunderna" utan detta bestäms av hur priskänsligt utbud och efterfrågan är (dvs lutningen på deras respektive kurvor). Professor Eva Mörk, i offentlig ekonomi sammanfattar detta på ett bra sätt;

"Hur kan vi då förvänta oss att priset och efterfrågan på restaurangbesök förändas? (…) Eftersom efterfrågan på restaurangbesök förmodligen är ganska elastisk, dvs priskänslig så kan vi alltså förvänta oss att priserna inte kommer att sjunka speciellt mycket, däremot borde antalet restaurangbesök öka." (Ekonmistas)

Detta resonemang verkar även hålla om vi går till observerbar data. Doktorerna Iida Häkkinen Skan och Tuomas Kosonen i nationalekonomi har i det senaste numret av Ekonomisk debatt utvärderat den sänkta restaurangmomsen i Finland och kommer fram till att ca 1/3 av momssänkningen kommer konsumenterna till del genom sänka priser. (Ekonomisk Debatt 2011:5) En intressant observation av civileknomen Olof Hugo PTR Gerlach på VHRPDH är även att sänkt restaurangmoms i princip uteslutande gynnar höginskomstagare. Huruvida reformen är effektiv ur sysselsättningssynpunkt så menar idag en av Sveriges främsta ekonomer Lars Calmfors på DN:s opinionssida att; "...den permanenta sänkningen av restaurangmomsen knappast en önskvärd konjunkturpolitik (och inte heller en effektiv metod att öka sysselsättningen i ekonomin på sikt). Tillfälligt höjda statsbidrag till kommunerna i syfte att hålla uppe den kommunala sysselsättningen är enligt min mening att föredra.” (DN) Denna tveksamma sysselsättningseffekt beläggs även av Häkkinen och Kosonen.  (Ekonomisk Debatt 2011:5)

Enkla klyschor och argument slängs hit och dit av många politiker, både hobby som professionella, och jag tycker mig ofta reagera på att så få ifrågasätter deras källor. Ett praktexempel var Jan Björklund i den senaste pariledardebatten säger "Det är klart att sänker man skatten på bensin så kör väll folk mera bil. Sänker man skatten på arbete så arbetas det mer! Det är inte konstigare än så...". (SVT 110615:1915) Å nej, riktigt så enkelt är det faktiskt inte men det får bli ett annat inlägg. Jag begär inte att vi behöver kunna allt, men att vara varsam och kritisk till de källor vi använder. Hade verkligen MAX varit så glada för sänkt restaurang moms om dem inte hade tjänat på det och gett bort allt överskott till kunderna?

Tveksamt…

Människor föds med olika förutsättningar i livet. Detta torde de inte råda något som helst tvivel om. Vissa människor har oturen att födas med ett handikapp, vissa med ett läshuvud få förunnat. En del personer föds i familjer med väldigt knappa resurser medan andra med välbärgade och omhändertagande föräldrar. Vissa har till och med den turen att de råkar födas som man istället för kvinna. En del människor drabbas även av otur i livet exempelvis långvarig sjukdom, ofrivillig friställning (arbetslöshet) med mera, medan andra har tur och vinner 5 miljoner på lotto.

Alla dessa saker har för individen stor betydelse och påverkan på hennes livsutsikter. Forskningen visar att barn med föräldrar som är högutbildade akademiker får högre betyg i skolan och därav i snitt högre inkomst i vuxen ålder. (SR 091123) En människa som föds till kvinna kan förvänta sig en lägre framtida lön just på grund av hennes kön.(LO 090414, Medlingsinsitutet 2008) En person med ett handikapp som exempelvis utvecklingsstörning eller för den delen dyslexi, torde inte ha samma möjligheter att uppnå en hög status eller inkomst som en "normal" person.

Kan vi säga att människor moraliskt har förtjänat dessa olika förutsättningar? Svaret måste bli Nej! Jag menar, vem kan hävda att han har förtjänat att födas mer begåvad än andra? Att han förtjänat att födas som man istället för kvinna, i en rik familj istället för en fattig? Eller ännu mer otroligt vem skulle hävda att någon förtjänat att bli sjuk? Då dessa saker är något vi inte har någon som helst kontroll över bör de väll anses som högst moraliskt godtyckliga. Man kan alltså inte rå för vilken social klass man föds i, vilka föräldrar man har, vilket kön eller vilka medfödda anlag eller handikapp man tilldelats i "naturens lotteri". Du och jag skulle alltså lika gärna kunnat ha fötts med helt andra förutsättningar i livet då vi inte haft någon påverkan över dessa saker.

Jaha, jo visst kanske jag inte förtjänat mina bättre förutsättningar men "de är ju bara så de är". De är som sagt ingenting vi rår över. De stämmer, men likväl kan väll detta anses som olyckligt och kanske till och med orättvist. Speciellt om man är av den uppfattningen att alla människor föds som jämlika (i betydelsen av värde) och fria individer. Om detta är olyckligt och/eller orättvist, bör vi inte då inte försöka kompensera de människor som fallit offer för detta godtycke och otur?

För många är de högst provocerande när jag säger att Kalle som har studerat på universitet i 5 år inte moraliskt förtjänar mer i lön än butiksbiträdet Anna som inte kunde/orkade fullfölja gymnasiet. Men betänk anledningen till att Kalle blev läkare och Anna butiksbiträde. Började de livet med jämlika möjligheter och förutsättningar för att utvecklas och uppnå Kalles position i samhället och med den lön de innebär? I vilken utsträckning hade deras olika, som vi konstaterat moralisk godtyckliga, medfödda förutsättningar betydelse för deras framtida inkomst? Om dessa olika livs-

förutsättningar har en sådan stor påverkan som forskningen (och enligt mig även logiken) påvisar, hur kan vi då motivera att du moraliskt förtjänar en högre lön än mig och vice versa? Är tur verkligen ett argument för de?

Tänk dig att DU befinner dig i någon form av ”ursprungsposition”. Det vill säga, imorgon skulle du födas på nytt. Du vet således inte vilka förutsättningar du kommer att ha i livet. Ifall du kommer att födas i en rik eller fattig familj, som ett musikaliskt geni eller med ett gravt handikapp. Inte heller vet du hur tur och otur kommer att drabba dig under livets gång. Försök sätta dig bakom en "slöja av okunnighet".

Nu får du möjligheten att bestämma hur en fördelning av resurser (pengar, mat, sjukvård m.m.) skulle se ut. Men på grund av "okunnighetens slöja" kan du inte veta vart i den fördelningen du själv skulle hamna när du föds. Frågan blir då; skulle du "gambla" och välja en ojämlik fördelning och hoppas på att du föds bland de mer lyckligt lottade, med bättre förutsättningar, större möjligheter och mer resurser. Eller skulle du gardera dig och "spela säkert"? Förespråka en jämlik fördelning där du utjämmnar levnadsvillkoren, livsutsikterna och folks möjligheter att utvecklas och bli exempelvis läkare? Återigen vet du inte  vart i denna fördelningsskala du kommer att hamna. Fundera på dessa två alternativ! Vilket skulle du själv välja om du inte visste vilka förutsättningar du skulle födas med. Ta med i beräkningen att du spelar med ditt framtida liv som insats! Vad får ditt val för konsekvenser för moraliskt förtjänst av inkomst och dagens omfördelning av samhällets resurser?

Denna problemförmulering är baserad på John Rawls rättviseteori "justice as fairness".

Många med mig förundras säkerligen över italienarnas stora stöd till Silvio Berlusconi. Den politik han bedriver som för oss så uppenbart är till för att tysta media, hindra att han själv och hans regering åtalas i domstol genom att akut stifta nya lagar när åtal om bokföringsbrott och för att ha gett mutor ska dras till domstol. Hans medarbetare döms för samröre med den sicilianska maffian medan Berlusconi också själv misstänkts då maffiabossen Gaspare Spatuzza tydligt redogjorde att samarbete förkommit, dock ej i vilken utsträckning. (DN 091204) Tillsammans med partierna Lega Nord och Froza Italia driver han en av Europas mest främlingsfientliga asylpolitik och integrationspolitik gentemot de invandrade italienarna. De är väldigt svårt att som svensk, eller för den delen allt annat än italienare, förstå sig på hur denna man kan sitta kvar vid makten, lyckas bli återvald och samtidigt vara så omtyckt av majoriteten av de italienska folket. Men förklaringen, ska jag försöka påvisa, kanske inte är allt för långt borta.

Många jag pratar med delar uppenbarligen inte Alliansens värderingar och tycker uppriktigt att skattesänkningarna ter sig orättvisa, utförsäljning och konkurens-

utsättning av statliga företag vill man inte se m.m. Mycket med den borgerliga politiken kan vara bra men man känner att hjärtat man har sitter på vänster sida. Liksom en 60-årig man i släkten jag pratade med i söndags. En man som mig veterligen röstat rött hela sitt liv och själv varit fackligt engagerad och som nu tänker nu rösta på Vänsterpartiet i kommunalvalet men ställer sig ytterst tveksam till hur han ska rösta i Riksdagsvalet. En annan tjej i 20-års åldern säger precis samma sak, trots att det "svider att rösta blått..." så ligger det närmast till hands just nu. Listan kan göras lång. Gemensamt är de skäl som dem anger, "Jag står inte ut med den där Mona" eller "Jag kan inte rösta på en regering där den där Ohly sitter med". Förtroendet för framförallt Mona Sahlin är så fruktansvärt dåligt och verkar enligt alla opinions-

mätningar inte heller förbättras. Samtidigt som detta lovprisas Fredrik Reinfeldt och karl har, liksom Berlusconi, stort förtroende hos folket, en oerhörd karisma och framstår som väldigt kompetent.

Missförstå mig inte, de är inte meningen att detta ska vara ett sakpolitiskt inlägg för att kontrastera Alliansens politik med de rödgrönas. Inte heller vill jag på något sätt jämföra Fredrik Reinfledts politik med Silvio Berlusconis eller att säga de dem emellan skulle finnas några liknade värderingar eller politiska idéer och mål. Men de kan vara en intressant förklaringsmodell för att möjligen lättare kunna förstå sig på den där, ur svenska ögon sett, underliga italienska väljarkåren. De blir möjligen lättare att förstå varför så många kan tänka sig överge sin ideologi eller åsidosätta många av partiernas sakfrågor som man instinktivt ogillar eller uppfattar som orättvisa.

Dem kanske helt enkelt inte är så obegripliga de där italienarna, de kanske inte lever i vad media många gånger har kallat för en extremt personfixerad kultur. Kanske har politiken faktiskt bara fått en ny kostym, eller en förnyad politisk kultur om man så vill. Numera tenderar den offentliga debatten att handla mycket om personer och deras förtroende, inte om sakpolitiken eller de ideologiska skillnaderna. De var ungefär 40 år sedan Sveriges igenom tiderna största statsvetare Herbert Tingsten yttrade orden "ideologierna är döda" och nu mer än någonsin framstår dessa ord som helt sanna.

• (26.000/22) x 0.80 = 945 (22) = 20 790 kr

• (18 700/22) x 0.80 = 650 (22) = 14 300.

Debatten om föräldraförsäkringen kommer upp av och till. Det kan vara värt, innan vi grottar ner oss i problematiken, att beskriva dess nuvarande utformning. Vid gemensam vårdnad har föräldrar rätt till 240 dagar var med föräldrapenning. Av dessa är 60 dagar reserverade för mamman och 60 dagar för pappan. Resterande dagar kan den ena föräldern välja att avstå till den andra (Försäkringskassan). Papporna tar idag ut endast 22 procent av föräldraledigheten och en tredjedel av alla papporna inte tar ut några dagar alls. Enligt TCO:s årliga "pappaindexrapport" är det "51 år kvar till jämställt uttag av föräldraförsäkringen" (TCO 2009) dvs. tills män och kvinnor tar ut lika många föräldraledighetsdagar. Samtidigt är det en stor majoritet, 67% (SIFO 2004), av svenska folket som motsätter sig en lagstiftning om kvoterad föräldraledighet. Varför är då detta ett så stort problem så att det är värt att debatteras ännu en gång?

Först och främst bör barnets rätt till båda föräldrarna framhävas. Barn som har den ynnest att ha två föräldrar, skall också få ta del av den och få dra nytta av de fördelar detta medför. Just nu är dock den rådande normen från samhället och arbetsgivare att mamman är den som skall vara hemma med barnet under föräldraledigheten. Detta bekräftas på "Insidan" i Dagens Nyheter (100426) där Anna-Lena Almqvist, forskare i socialt arbete vid Mälardalens högskola, berättar om sin forskning som hon nyligen publicerat. "Det finns ett arbetsgivartryck på männen [att stanna på jobbet] som kvinnorna inte har i samma utsträckning.".

Detta implicerar också per automatik att det visavi finns ett arbetsgivartryck på kvinnor att stanna hemma med barnen. Denna föreställning bland arbetsgivare gör (i) att kvinnor får svårare att få arbete, då varje kvinna, vare sig hon vill ha barn eller ej, ses som en potentiell barnaföderska och därmed kommer att vara frånvarande från arbetet p.g.a. graviditet, föräldraledighet och VAB-dagar, som till stor del tas ut av mammorna. Detta är troligen en stor del av anledningen till att fyra av tio kvinnor har deltidsarbeten (DN 080216) och är överrepresenterade bland dem med tillfällig anställning enligt Svenskt Näringsliv. Vidare får kvinnor därav (ii) en sämre löneutveckling som gör att löneskillnaderna mellan män och kvinnor kvarstår eller ännu värre blir större. En generell slutsats av detta blir således att kvinnors karriärsmöjligheter är betydligt sämre än männens p.g.a. den rådande "föräldranormen". Alla dessa saker bidrar i sin tur till att (iii) kvinnor får färre pensionspoäng och därav blir relativt fattigare än männen vid pension (E24 080815) vilket leder till ett samhälle med ökad ojämlikhet och ojämställdhet.

Den vanligaste, och mest naturliga, invändningen är att staten inte skall lägga sig i folks privatliv och att denna form av detaljstyrning hör hemma i diktaturer. Familjen är den som är bäst lämpad att bestämma vad som är bäst för dem och ingen annan! Mot detta, menar jag, måste vägas in den "skada" denna frihet för med sig. Alltså, vad din frihet har för inskränkning på min frihet. Lisa Dahl uttrycker just detta på ett väldigt slående sätt i sin debattartikel på Newsmill (100425),

"Många verkar tycka att det här är en privat fråga. Att det är upp till de enskilda föräldraparen att avgöra vem som stannar hemma hur många dagar med barnen. Föräldrarna måste ju ha sin valfrihet! Problemet är dock att konsekvenserna av denna valfrihet inte bara påverkar det individuella föräldraparet, deras möjlighet till karriär och löneutveckling, utan det påverkar även mig. Det påverkar min och alla andra kvinnors löneutveckling, oavsett om vi väljer att skaffa barn eller inte.".

Vidare bör Sveriges lagar och regler sträva efter att alla människor skall behandlas lika. Detta är inte fallet med föräldraförsäkringen. Just nu möjliggör lagen att samhällets och arbetsgivarnas normer och uppfattningar om föräldraskap styr hur föräldraförsäkringen används. Detta gör det svårt för familjer som vill dela lika på föräldraledigheten och p.g.a. att den rådande normen är som den är, drabbas vi blivande och nuvarande pappor hårdast. Den valfrihet som "kvoteringsmotståndarna" säger sig värna om är i själva verket starkt begränsad och för vissa helt obefintlig.

Gudrun Schyman har ställt det på sin spets igenom att dra paralleller till vår personliga lagstadgade semester. Skulle du kunna tänka dig att ha en gemensam semesterledighet som du och din partner kan dela upp sinsemellan? Många skulle nog ha svårt att tänka sig detta att mannen fick ta ut 78 procent av den gemensamma semestern medan kvinnan endast får de resterande dagarna. Det omvända är tyvärr fallet i den nuvarande föräldraförsäkringen.

Vi måste ta ett socialt ansvar och avstå vår (sk. negativa) frihet att välja, för att i slutändan uppnå en ännu större frihet. Den frihet som ger oss rätten till kvalitétstid med våra barn och den frihet som uppstår när kvinnor och män kan vara jämställda. Möjligheten för människor att gå emot samhällets normer och kunna uppfylla sig själva utan förtryckande maktstrukturer och normer måste främjas och detta görs igenom att införa en kvoterad föräldraförsäkring.